Maries blogg

I’m leaving tonight
Going somewhere deep inside my mind
I close my eyes slowly
Flowin’ away slowly
But I know I’ll be alright
It’s coming stronger to me
And I know someone is out there
Lead the way
Lead the way
Show me the answers I need to know

What I’m gonna live for
What I’m gonna die for
Who you gonna fight for
I can’t answer that

All my life/love it is
It is all my love
All my life/love it is
I know it is a life to live lately
From above I hear
I hear the sound of them sinkin’
I feel numb, I’m alive
I know I’m getting closer

What I’m gonna live for
What I’m gonna die for
Who you gonna fight for
I can’t answer that

My life has had it’s share of troubles
And now I found a place to go
I’ve said goodbye to all my troubles
’cause now I’ve find my place to go

What I’m gonna live for
What I’m gonna die for
Who you gonna fight for
I can’t answer that

Vackert så det får hjärtat att stanna…eller åtminstone hoppa över ett slag.

Jag är slut, jag är trött…
Sönderstressad och tom…

Jag saknar den energin jag en gång hade, nu är jag bara trött, trött, trött.

Jag uppvisar nog alla stressymtom som finns…

Symtom på stress

Jag tror att jag kan pricka av de flesta av de där tecknen.
Samtidigt vet jag att det här är en övergående period i mitt liv.
Jag önskar att jag hade orken att ta tag i det som måste göras, men istället skjuter jag det ifrån mig och mår ännu sämre.

Jag orkar inte mer….

Det är maj nu… Månaden som innehåller dagen som förändrade mitt liv för alltid…
Jag vill inte minnas igen… Jag vill hoppa över den 23:e…

Jag minns den dagen som om den var igår. Jag minns alla detaljer, jag minns alla ljud, allt…
Jag minns att sköterskorna ropade på oss från sovrummet och bad oss komma eftersom pappa slutat andas.
Jag minns att jag hämtade min lillebror som satt vid datorn i ett annat rum.
Jag minns att min lillebror, mamma och jag stod och höll pappas hand, grät…Han var borta.
Jag minns hur sköterskorna ringde efter en läkare.
Jag minns att jag ringde till Örjan och sa att han behövde komma nu.
Jag minns att min lillebror ringde till vår faster och berättade vad som hänt.
Jag minns att någon av oss ringde mormor och morfar.
Jag minns att läkaren kom, hur hon dödförklarade min pappa.
Jag minns att Elenor, diakonen, kom. Min faster och farbror, mormor…
Jag minns alla tårar, all smärta.
Jag minns att många av våra släktingar kom och gick den dagen, alla ville de dela vår sorg och ta farväl av pappa.
Jag minns när de kom från begravningsbyrån och hämtade pappa.
Jag vill inte minnas allt så tydligt, men jag minns och än gör det ont…

Kanske kan min stress över skolan och det faktum att det är maj igen ha ett samband.
Jag hoppas att det är så… För då vet jag att det går över.

Förlåt för all min irritation och ilska, jag menar inget illa.
Jag är bara trött, frustrerad och stressad…

Jag vill leva igen…

Ja, jag är från Värmland.
Ja, jag pratar värmländska.
Ja, jag är stolt över min bakgrund. Jag är stolt över det som är mitt barndomshem och även om jag har flyttat därifrån så kommer jag alltid att ha det som mitt barndomshem.
Ja, det gör ont att få höra att jag pratar konstigt. Även om jag kan försöka släta över det så gör det ont i hjärtat.
Ja, jag önskar att man kunde få bli accepterad för den man är oavsett vilken dialekt man pratar.

Det gör ont att höra att värmländskan är den fulaste dialekt som finns, det gör ont att behöva “hålla med” för att hålla tårarna borta.
Jag har flyttat, jag har tappat en del av min dialekt, men när jag kommer “hem” till Värmland eller träffar mamma och andra släktingar här eller pratar med dem i telefon så kommer min dialekt tillbaka.
Det gör ont att höra att jag pratar fult och att det inte går att förstå mig.
Jag blir lessen och jag vill inte behöva känna det så.

Jag är stolt över min hembygd, jag är stolt över min familj och mina släktingar, jag är stolt över min dialekt.
Jag vill inte behöva försvara min identitet mot människor som inte tänker sig för.

Jag ska tåla, jag ska glömma och finna mig i detta, men nej. Nu är det bra!

Jag pratar värmländska för att jag är född och uppvuxen i Värmland. Jag är stolt över att vara den jag är och jag vill inte behöva be om ursäkt för den jag är.

Och ja, jag vet att någon/några av de som kritiserat mitt sätt att prata kommer att läsa det här.

Det gör ont att behöva försvara sig och det gör ont att känna det som att jag inte duger om jag inte pratar “rikssvenska”.

Och nej, älskling. Jag menar inte dig. Du driver inte med mig, det finns det andra som gör.

Ni som läser det här vet själva vad ni sagt och gjort och även om jag kanske “håller med” just då så är det enbart för att ni inte är värda mina tårar.

Förlåt, men jag vill inte vara tyst längre.

…för det hemska som hänt i Arboga.
Det är ofattbart, obegripligt, hemskt, vidrigt och sjukt.
Sänder en tanke till familjen, vännerna och alla anhöriga. Ta hand om varandra i denna svåra tid.

/M

Ibland finns det dagar som är sådär…

Dagar då du minns, dagar då du saknar…

Ibland minns du med ett leende på läpparna, ibland minns du med tårar i ögonen…

Ibland…

Ibland finns det dagar som är sådär…

Dagar då du tänker för mycket, dagar då du känner dig ensam…

Ibland är du sådär…

Ibland…